Barbara Strozzi var en firad
sångerska och kompositör, född i Venedig 1619. Under en tid när musiktryck var
på kraftig nedgång publicerade hon hela åtta samlingar med sin egen musik och
hör därmed till de mest publicerade kompositörerna i sin generation. Trots att
hon aldrig ställde sig på en offentlig scen fick hon rykte om sig att vara en
av sin tids bästa sångerskor.
Strozzi var oäkta dotter till Giulio
Strozzi, en berömd poet och dramatiker, och det var i hans vänkrets av
författare och intellektuella som hon utvecklade sin konst. När hon var 18 år
gammal grundade hennes far en lärd akademi, Accademia degli Unisoni, där
Barbara fungerade som värdinna och smakdomare samtidigt som hon framförde sina
egna kompositioner. Medlemmarna hörde till Venedigs intellektuella elit och
till den krets av italienska libertiner som hade börjat utmana kyrkan och den
traditionella moralen med sina nya idéer om tankens och kroppens frihet.
Libertinerna trodde inte på själens odödlighet och därmed inte heller på evig fördömelse.
Individen var fri att leva sitt liv enligt sin egen moralkod, så länge det inte
skadade någon annan. Det var dessa författare som var med och grundade den
offentliga operan i Venedig och de använde sina operalibretti för att diskutera
och artikulera brännande aktuella frågor om plikt, moral, äktenskap och sex.
I dessa kretsar verkar Barbara
Strozzi ha levt ett ovanligt fritt och intressant liv för en kvinna vid den här
tiden. Hon var redan i unga år ekonomiskt oberoende och kunde låna ut stora
summor pengar till uppsatta personer i Venedig. Det faktum att Strozzi hade så
god ekonomi och hade fyra egna barn trots att hon var ogift talar för att hon
levde en tillvaro som något slags cortigana,
eller kurtisan. Det var vanligt i libertinska kretsar i 1600-talets Venedig och
förklaras dels med den fria moralen bland libertinerna, dels med den
venetianska republikens märkliga äktenskapskultur. Politiska och ekonomiska
skäl gjorde att bara de äldsta sönerna och döttrarna i patricierfamiljerna
tilläts gifta sig. De övriga adelsdöttrarna var hänvisade till att gå i
kloster, medan de yngre sönerna levde i fria relationer med kvinnor av lägre
börd, ofta under äktenskapsliknande förhållanden. En kurtisan i den tidens
Venedig var en bildad och högkultiverad kvinna som levde ett fritt och
oberoende liv och som hade mer eller mindre fasta relationer med en eller flera
män av hög börd. De var ofta skickliga musiker eller sångerskor. Enligt den
tidens stränga moral var detta naturligtvis inte ett helt respektabelt sätt att
leva sitt liv och kyrkans män betraktade dem som prostituerade. Ur ett modernt
perspektiv kan man se det på ett annat sätt. Dessa kvinnor var fria och
oberoende och de hade sannolikt större möjlighet att välja vilken man de ville
vara med än de kvinnor som blev bortgifta i ung ålder. Inom de libertinska
kretsarna var de socialt accepterade och där fanns också en ny respekt för
skrivande, tänkande och skapande kvinnor. Det var i denna accepterande och
stimulerande miljö som Barbara Strozzi komponerade några av sin tids vackraste
och mest gripande sånger.